Vi har ofta suttit på kontoret och funderat på blockkedjeteknik och vilken nytta mänskligheten ska kunna ha av den. Inte sällan drivet av frågor vi fått från annat håll, inte minst när priset på Bitcoin skjutit i höjden eller när Bored Apes Yacht Club var som hetast. Helt ärligt har vi brottats med att finna en vettig användning av tekniken. Kanske finns det något som skaver med teknikens ursprungliga syfte – att kunna genomföra transaktioner i en värld utan tillit. Vi ser tilliten som oerhört värdefull för ett samhälle. I en digital värld blir data den ny oljan, medan tillit blir det nya guldet.

Bitcoin sågs tidigt av vissa som ett slags digitalt guld. Med en libertariansk, anarkokapitalistisk världsbild kan man inte vara säker på att fysiskt guld inte kommer att konfiskeras av myndigheterna. Det har ju hänt förut… Säkrare då med en helt digital variant, baserad på distribuerad verifiering och med en garanterad total volym om 21 miljoner enheter. Invändningar finns – Bitcoin garanterar inte i sig anonymitet, nycklar kan försvinna, datacentren där transaktioner lagras konsumerar enorma mängder energi och visst varierar priset lite väl mycket för att man ska kunna prata om ett stabilt värde?

Digital konst och NFT – non fungible tokens – blev nästa stora våg av intresse för tekniken. Oavsett kreativa idéer, som att sälja grundkoden till world wide web eller den första tweeten från Twitters grundare, har tanken på att köpa ett helt digitalt konstverk för dyra pengar inte känts särskilt lockande. En jpeg förblir en jpeg även om man benämner den ”Web 3.0”. I ett komprimerat förlopp har vi fått se en hype följd av en krasch, förkroppsligad av Sam Bankman-Fried och hans FTX.

Paradoxalt nog är det just i konstvärlden vi ser en chans för blockkedjeteknik att kunna tillföra verkligt värde. En moderklubb får ersättning när en fotbollsspelare som fostrats i klubben säljs vidare från klubb A till B och vidare till C. På liknande sätt finns i konstvärlden en följerätt där konstnären (alternativt dess arvingar) får en viss andel, vanligen fem procent, av försäljningspriset när ett verk säljs på auktion. Systemet ombesörjs i Sverige av Bildupphovsrätt och fungerar rimligt bra enligt de vi pratat med.

Frågan är dock om inte följerätten skulle kunna fungera ännu bättre med digital teknik och att vi här kan hitta användning för blockkedjeteknik. Man kan till exempel misstänka att köpare och säljare i privat miljö kanske undviker de där extra fem procenten vid en icke-publik transaktion. Känner alla konstnärer ens till följerätten? Hur funkar det för unga konstnärer ”på väg upp”? Om en unik NFT skulle kunna genereras och kopplas till varje konstverk som produceras och säljs har man en perfekt kedja för proveniens. Då skapas möjligheter inte bara till automatisk följerätt för alla konstnärer utan även vinstdelning till mellanhänder, vilket i sin tur kan sporra till högre aktivitet i sökandet efter ny talang.

Allt detta kan i teorin leda till en demokratisering av konsten, där fler kan finna uttryck för sina idéer och värdeskapandet spridas. Man kan knappast begära av varje enskild konstnär att köpa in, bygga och underhålla teknisk utrustning för att hålla reda på sina NFT. Här finns uppenbart plats för en oberoende tredje part att skapa en blockkedjebaserad PaaS-tjänst (Provenience as a Service) med hosting och betaltjänster. I transparensens namn och med en omtanke om unga konstnärer lägger vi detta embryo till affärsmodell här, för den som vill att kultivera.

Mänsklig proveniens i en värld av deep fakes

Proveniens är ett begrepp som omfattar ett (värdefullt) objekts ursprung samt dess historik. Vem som ägt det och vad som har skett med det på väg fram till nu. Vill man vara cynisk kan man se det som ett egenintresse för till exempel ett auktionshus eller en ägare att besjäla objektet. Att mytologisera och öka attraktionskraften för objektet, det vill säga konstverket. En mer prosaisk syn är att såväl säljare som köpare helt enkelt vill ha en CV för objektet, troligen med äkthet som främsta fokus. Detta öppnar för att i Carl Jakobis och Charlie Mungers anda invertera resonemanget. Att istället för besjälade objekt tänka objektifierade själar. Steget är kanske inte så långt från ett konstverks CV till ditt eller mitt CV.

Med fotorealistisk, AI-genererad rörlig bild och ljud (inte än, men snart), hur ska vi kunna veta vad som är sant eller falskt? Hur ska vi skydda oss från identitetsstölder och renommésnyltning när gränserna mellan verklighet och simulering suddas ut? Hur ska vi kunna bevara tilliten, detta vårt guld i den digitala världen? Måste vi kanske var och en av oss skapa en NFT som visar och bevisar allt vi åstadkommer – digital proveniens – för att fungera i framtiden? Och vilket bolag kommer i så fall att bli ledande inom PaaS?