Skapande förstörelse, eller creative destruction på ekonomisvenska, är ett begrepp som skapades av den österrikisk-amerikanske ekonomen Joseph Schumpeter för snart 100 år sedan. Det går i korthet ut på att verksamheter som går under ofta lämnar plats och frigör resurser för nya, mer hälsosamma verksamheter. Man bör därför inte hålla verksamheter i nedgång under armarna och förlänga pinan utan snabbt hjälpa de frigjorda resurserna till bättre användning. Säkert fick Sveriges statsstöd till varv-, stål- och gruvnäringar under 1970- och 80-tal honom att rotera i graven när det pågick.

Schumpeter själv var en intressant karaktär som hävdade att han tidigt satt sig tre livsmål: att bli världens bäste ekonom, Österrikes främsta ryttare och den bäste älskaren i Wien. Senare i livet sade han sig ha uppnått två av målen, utan att specificera vilka. I en bisats lät han dock undslippa att han tyckte det fanns väldigt många duktiga ryttare i Österrike.

Kopplingen till investeringar i innovativa bolag är kanske inte omedelbart uppenbar, men den finns där. Bolag av alla storlekar kan dö (i meningen gå i konkurs eller lämna en marknad) och en viss andel dör hela tiden. Dessa processer kan ses både som orsak och verkan i konjunkturförloppet. Men det är när stora bolag dör som vi reagerar och märker av konsekvenserna. Det är också då stora resurser frigörs och kommer andra, ofta mindre bolag till del.

Vilka resurser pratar vi då om? Det kan vara allt från mark och kapital (som annars skulle ödslats på den döende verksamheten) till att människors kreativa kraft släpps lös att tänka och göra nytt. Den viktigaste faktorn tror vi är de potentiella mänskliga värden som alltför ofta binds upp i monolitiska strukturer. När människor går från att hanteras som kuggar i en stor (men krympande) organisation till att i högre grad styra sitt eget öde och skapa nya saker kan enorma värden genereras.

Oerhörda summor investerades i såväl fiberinfrastruktur som spektrum och utrustning för mobil dataöverföring under det sena 90-talet. Det som kallas IT-bubblan var mer av en telekom- och e-handelsbubbla. Web 2.0, det vill säga Google, Facebook med flera av dagens giganter i teknikvärlden och på börsen, föddes och frodades i kadavren av telekombolag som gick under tidigt 2000-tal.

På hemmaplan ser vi hur till exempel Astra Zenecas neddragningar i svenska anläggningar ligger bakom ett slags skapande förstörelse. Bolagets verksamhet i Lund sysselsatte cirka 1400 personer innan den lades ned. I dess ställe finner vi idag Medicon Village, där ett femtiotal företag huserar och sysselsätter fler än under Astras tid där. Såväl lediga lokaler som tidigare anställda på Astra Zeneca kan ses som resurser som släppts fria att skapa nytt.

Kan vi använda Schumpeters idéer för att analysera vår nutid? Var har stora investeringar skett i vad som nu kan ses som improduktiva tillgångar med en alternativ användning? Frågorna aktualiseras av att vi nu ser hur många bolag tvingas justera ned sina tillväxtplaner då pengar inte längre är gratis. Kanske är det just i hur man hanterar sämre tider som Schumpeters filosofi kan användas.

Två bolag som levererade till uppblåsta telekomoperatörer kring millennieskiftet, Ericsson och Cisco, drabbades hårt men hanterade situationen på totalt olika sätt. Cisco agerade i Schumpeters anda och skrev över en helg ned lagret med 2,5 miljarder USD samt lät 20 procent av personalen gå. I gengäld kunde man försäkra kvarvarande personal att de satt säkert. Ericsson tog tre år på sig att successivt anpassa kostymen och hade när man äntligen var klara mer än halverat personalen.

Mitt råd till ledningar för företag som behöver ställa om till att visa lönsamhet så snabbt som möjligt är att tänka igenom noga vad som krävs och därefter agera snabbt och kraftfullt. Kan man göra det trovärdigt att detta och inget mer är vad som krävs kan man undvika avhopp och stärka personalens tillit. Mjuka värden som kan vara nog så viktiga i att korsa avgrunden mot lönsam mark.