I Platons allegori om Grottan beskriver han en grupp människor som lever i en grotta, fastkedjade så att de inte kan se annat än skuggorna av objekt som passerar framför ljuset utanför grottan. Människorna ser skuggorna och ger dem namn. Skuggorna utgör fångarnas verklighet, men representerar inte verkligheten på ett objektivt sätt. Man kan också se skuggorna som de fragment av verkligheten vi normalt tillgodogör oss via våra sinnen. De verkliga objekten kan fångarna (det vill säga vi) endast förnimma via vårt förstånd. 

Den 28 mars i år, tre dagar innan kvartalet och räkenskapsåret 2022/23 slutade, meddelade Embracer att man sannolikt inte kommer att slutföra förhandlingarna kring ett antal partner- och licensavtal, vilka sammantaget se som transformativt för bolaget, förrän under första kvartalet 2023/24. Dessa avtal har fått en central plats i diskussionen kring bolaget, särskilt som de nämnts som viktiga för att bolaget ska nå sin prognos för ett justerat rörelseresultat om 8 – 10 miljarder för 2022/23. 

Förskjutningen påminde oss om Platons grotta, i och med att den verkliga effekten av ett kvartals senareläggning bolagets värde torde vara marginell. Ett äpple idag är värt mer än ett äpple imorgon, förvisso. I en teoretisk nuvärdesberäkning bör ett kvartals försening, även av en större affär, knappast betyda mer än en gnutta av nuvärdet. I skuggvärlden, det vi normalt kallar verkligheten, var aktiekursen ned 13 procent. Den uppskjutna affären förklarar inte ensam rörelsen, vi bör också ta in en artikel i Financial Times samma dag i beräkningarna. 

Även om vi helst vill agera i den verkliga världen så har vi den största respekt för skuggvärlden. Keynes ord ekar: “markets can remain irrational longer than you can remain solvent.” Vi kan också vända på resonemanget och hävda att det Platon kallar den verkliga världen är kartan och att skuggvärlden är verkligheten. Vilket är det som stämmer – kartan eller verkligheten? Även om vi inte går så långt finns ingen anledning att från ett elfenbenstorns höjd ropa om skuggvärldar och att marknaden har fel. 

En god anledning att skuggvärldens bild av Embracer dominerar är att det senaste beskedet inte kommer ensamt utan är ytterligare en svart kula i påsen för bolaget. Alla vet att det krävs flera vita kulor för att uppväga en svart. De svarta är som bowlingklot medan de vita är som pingisbollar. I över två år har aktiekursen i Embracer plågats av lägre tillväxt i branschen som helhet, en perception av bolagets förvärvsdrivna tillväxt som vänt från entusiasm till tveksamhet och en omvärld som i en värld av högre avkastningskrav premierar bevisade kassaflöden här och nu.  

Förtroende är den esoteriska faktor som förvandlar och ibland förvrider verklighetens former till skuggvärldens bilder. Vi kan i efterhand torrt konstatera att förtroendets lampa lyste starkt på Embracer ända från börsintroduktionen 2016 över ett antal transformativa, värdedrivande förvärv fram till pandemidriven (över)efterfrågan 2020. Förtroendet har successivt eroderats från våren 2021 fram till nu och därmed har skuggvärldens bild av bolaget totalt förändrats till det sämre.  

Platons allegori syftar troligen till att visa att hur svårt det är att känna världen som den är och att det kräver en medveten ansträngning av vår logos, vår rationella sida. Vad vi vet berättar allegorin ingenting specifikt om förtroende respektive misstro. På aktiemarknaden är det också sällsynt att skuggvärldens och verklighetens former sammanfaller – att aktier är objektivt och rationellt korrekt värderade. Marknaden är minst lika upptagen av mythos som logos.   

Hur ser vi på framtiden för Embracer, i verkligheten och i skuggvärlden? En tanke är att det förväntade avtalet kring licenser och partnerskap påverkar utblicken för båda räkenskapsåren 22/23 och 23/24 i motsvarande mån. Ytan under kurvan bör bli densamma. Bolaget har 31 AAA-spel under utveckling och en stor investeringpuckel som ska realiseras i attraktiv underhållning jämte motsvarande intäkter. Första spelet i denna kavalkad, Saints Row, uppfyllde inte spelares, bolagets eller marknadens förväntingar. Spel 2–4 i ordningen, Dead Island, Remnant och Space Marines, ser betydligt bättre ut i såväl kritikers som våra ögon. Risken i den verkliga världen ligger här och nu på uppsidan. Om det räcker för att stärka förtroendet och att vända även skuggvärldens former i närtid återstår att se.