Sverige är en liten, men öppen ekonomi. Detta är en policy som har tjänat landet väl under mycket lång tid. Exakt hur länge tänker vi oftast inte så mycket på. Om vi ändå ska göra den ansträngningen så började allt med frihandelsreformer initierade av Johan August Gripenstedt. Äras den som äras bör – hans betydelse för Sveriges välståndsutveckling sedan dess kan inte överskattas. Friare handel betyder ökad handel, till såväl köpares som säljares fromma. En större marknad med jämlika villkor ger större möjligheter för alla aktörer. Det främjar specialisering och, i förlängningen, byggandet av näringslivskluster. 

Akvarell av Fritz von Dardel, 1865, https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/  

Kopplingen mellan ökad handel och allmän välståndsutveckling är universell och kan ses på global nivå. På motsvarande sätt är alla hinder för frihandel negativa för utveckling och välstånd. Därmed inte sagt att de aldrig kan vara motiverade eller till och med nödvändiga. Varför skulle till exempel land A sälja vapen till land B, om den senare är tydligt fientligt inställd till den förra? Wandel durch Handel var i teorin en fin idé, men innefattade uppenbarligen en överoptimistisk syn på Ryssland. Givet dessa förbehåll är handelshinder något vänligt sinnade nationer verkligen bör hålla sig ifrån. 

Det kanske mest skadliga av handelshinder är tullar. Momentant gör tullar varor dyrare och sänker efterfrågan. Annorlunda uttryckt: BNP-tillväxten minskar och inflationen ökar. Ovanpå detta kommer humöret på alla marknader att sänkas, vilket betyder mindre riskvilja, färre investeringar och ytterligare tryck nedåt på tillväxten. Dessa dynamiska effekter är troligen mycket större än de initiala, priselastiska effekterna av tullarna. I slutändan kommer tullarna också sannolikt bringa in mycket mindre till statskassan än en första servettkalkyl ger vid handen.  

Jag tror vi kan enas om att tullar i grunden är skadliga för ekonomin. Exakt hur skadliga de är avgörs inte enbart av hur stora de är, utan även hur de genomförs. Storleken påverkar primärt första ordningens effekter, den direkta påverkan på efterfrågan. Hur de genomförs har stor påverkan på andra ordningens effekter – allt som händer efteråt, i ett dynamiskt, reflexivt förlopp. Ekonomer brukar prata om multiplikatoreffekter. Det är precis som med skuldsättning – leverage – det funkar åt båda hållen. Hög osäkerhet ger hävstång åt den negativa rörelsen i ekonomin. 

Den amerikanska administrationen präglas generellt av oförutsägbarhet, till synes avsiktligt. Detta skapar osäkerhet, inte bara hos motparter i något slags förhandling utan i marknader generellt. Med detta som bakgrund, hur ska vi bedöma de tullar som presenterades förra veckan? Vi kan till att börja med konstatera att beskedet var en KNOWN UNKNOWN. Marknaden visste att tullar skulle komma och följaktligen hade marknaden varit mycket svag sedan mitten av februari. 

Utan att skräda orden var de tullar som presenterades mycket värre än väntat. En amerikansk investmentbank vi talar med estimerade den sammanvägda tulleffekten till nio procent ett par veckor innan det slutliga beskedet, uppjusterat till 15 procent precis innan. Utfallet blev, enligt en första beräkning, 18 procent. Samtidigt framhöll man att detta inte var ”peak uncertainty”, snarare en platå av osäkerhet, eftersom vi ser framför oss en lång period av bilaterala förhandlingar, troliga motåtgärder och eventuella nya kaniner som dras ur den amerikanske presidentens hatt. 

Det riktigt intressanta (och oroande) med 1) tullarnas storlek och 2) den platå av osäkerhet som skapats. Skadan uttrycks i räntemarknaden med höjda räntor, vidgade kreditspreadar och ökade kostnader för försäkring mot utebliven återbetalning (CDS – credit default swaps). Oljemarknaden reagerade också våldsamt med stora prisfall. Att Tyskland sägs vilja flytta hem sitt centralbanksguld från New York till Frankfurt må vara anekdotiskt brus, men att det ens diskuteras visar hur stämningen på marknaden förändrats.  

Inte sedan 1930 och Smoot-Hawley har världen drabbats av en liknande tullchock. Vi kan nu räkna in ett tredje hundraårsevent sedan vi startade TIN Fonder. Efter en pandemi och ett krig i Europa kommer nu tullar på en nivå vi inte sett på hundra år. Hur och var detta kommer att sluta är väldigt svårt att sia om. Till och med svårare än att bedöma effekterna av en pandemi eller förloppet av ett krig. Där finns en större massa av människor som påverkar, förr eller senare framträder ett mönster. Tullarna och det handelskrig som verkar följa är helt självförvållat av ett mindre antal oförutsägbara nyckelindivider. 

Mörka moln hopas och det är lätt att bli bekymrad över situationen. Om det finns någon strimma av ljus är det att förloppet hittills har varit så snabbt och så våldsamt. Att hela det finansiella systemet knakar i fogarna. Den insikten gör att något närmast måste hända för att inte världen ska tåga vidare mot ett katastrofalt scenario. End game för stora tullar överallt är att hela världen blir fattigare och det kan ingen amerikansk administration vilja ha som eftermäle.  

Nyligen pausade USA tullarna mot alla länder utom Kina, vilket fick aktiemarknader världen över att rusa. Tillsammans med den temporära rusning som uppstod tidigare i veckan baserad på rykten om borttagna tullar blir det tydligt att frågan om handelshinder är avgörande för alla risktillgångar. Stor skada är redan skedd, inte minst på förtroendet mellan förment vänligt sinnade nationer. Medan Gripenstedt roterar i sin grav funderar vi på möjliga skademinimerande lösningar.  

En sådan lösning kan vara att administrationen inser att de tagit the Art of the Deal till vägs ände. En annan att kongressen återfinner sin ryggrad och tar tillbaka makten över tullpolitiken. Under tiden måste vi hålla oss följsamma och handlingsberedda. Vi har redan genomfört stora taktiska förändringar i TIN World Tech och stor redo att agera igen med kort varsel.